Men. SÅDÄR JA. Så ska det faaan låta!
Skivan börjar med lite Blowsight-essens.
Mixa det bästa från Dystopia Lane med Destination Terrorville och du får ‘It’s Me You’re Looking For’. Lite kaxigare, lite roligare. Detta genomsyrar dessutom hela skivan, I like it. Och – för första gången – så stör jag mig inte på taldelen i låten. Det händer inte ofta vill jag lova, jag vill vanligen spola förbi dem. Fort.
‘Back Where We Belong’ är efter några lyssningar ett utav mina favoritspår på skivan. Tror jag bestämt! Lär dessutom göra sig ypperligt live. Sedan något annat som… “for the rest of you unnatural life..” Hmm? Var det inte den låten jag pratade om? No? Något annat som genomsyrar skivan, skulle jag visst skriva, är vissa A7X-tendenser. Som väl noga räknat är Danny Elfman-tendenser eftersom det bara är ‘A Little Piece of Heaven’ det handlar om. Skillnaden på när A7X gör det och när Blowsight gör det är att det inte tar tre år för mig att börja uppskatta det hos Blowsight.
And then it’s time to get this party started. ‘Play Play Play’ har tillsammans med hela 3-4 andra låtar en självklar plats på partylistan. Vrid upp öset live så gör den sig nog lika bra även där.
Nej, nu ska jag väl gå och nynna på riffet ett par timmar…
Sedan kommer enda låten som kom med från EPn, ‘The Sun Behind The Rain’. Med mina favoritverser från hela EPn dessutom så jag personligen är rätt nöjd. Här däremot, snackas det också i låten och inte min kopp te denna gång. Men det är det trots allt oftast inte, oavsett band eller låt så jag får väl överleva att folk inte har samma aversioner mot det som jag har.
‘Through These Eyes’. Jag har inte mycket att skriva. Måste ha sett rätt rolig ut på jobbrundorna där jag sprang runt och försökte att inte börja grina i varenda hiss när den här var igång. SÅ FIN ÄR DEN. Lyssna själva.
Textraden “I won’t be a stranger if you wanna get to know me” är fantastisk. I love it, hela låten. Och pianot. Och sången. Och.. ja. Kärlek. Helt enkelt.
‘Surprise’ är ännu en grym låt. (det är inte det att jag gillar hela skivan, lovar)
Mer generellt om albumet kommer i slutet och då även allt som gäller den här låten, so until then… ‘Hit on the Radio’ är en så galet bra partylåt så jag vet inte vad. Refrängen! Allt gör sig bäst på högsta volym. Låten får mig, lustigt nog, att tänka på Blindside i allmänhet och ‘Monster on the Radio’ i synnerhet. Blindside är fantastiska, men Blowsight gör nog ändå radiolåtar bättre haha. Ser fram emot att misslyckas totalt med handklappningarna live. Kanske får hitta på en uppföljare till Three Words-dansen istället? Sjukt snygg låt hursom.
Vart var jag nu?
Oh, just det! ‘Segway’, skivans största chock för min del. 52sekunders prat. Av en tjej dessutom. Och det blev så BRA. Jisses. Måste återhämta mig.
Med hjälp av ‘This Pain’- Blowsightös när det är som bäst. Står även för efterlängtade tyngden i plattan. För vad är en Blowsightplatta utan tyngd och ös?
(eller ja, den är väl Dystopia Lane förstås)
Sedan kommer ‘Blackout Time’ (hur många stycken har jag inlett med ‘sedan’ nu, det är frågan) och den är, precis som hela jävla skivan, galet bra.
(Singel, månne? hmm?) Och live! Jisses, bra skit. En låt jag verkligen kan ‘se framför mig’ live. Vilket faktiskt inte gäller så många låtar på skivan, men det KAN ha att göra med att jag senast såg Blowsight i… ehm. April! Då var det dessutom varken packat med folk eller särskilt bra ljud. Får ta och återbevisa för mig själv vilket grymt liveband de faktiskt är snart.
‘We All Fall Down’ är, enligt mig, en väldigt otypisk låt. På ett sjukt bra sätt. (Får snart recensera en skiva jag tycker illa om känns det som..) Sen vet jag inte om alla kommer gilla de elektroniska inslagen lika mycket som jag gör förstås!
Sen JÄVLAR är det dags för ‘Red Riding Blues’. I mean hello? Blev den äckligt bra eller? Ja, det blev den. Om ni ursäktar mig ska jag nu dansa bort resten av den här låten, lyssna och njut förhelvete. ! (Spela live med Durango Riot och sno upp deras blåsinstrument till den här låten, jisses vilken extremt bra idé!)
Avslutningsvis blir det Dystopia II och “…let’s have a wedding have a wedding..” hmm? Oj började visst nynna på ‘A little piece of heaven’ igen, hoppsan! Men låten är… skitbra (det har jag inte använt än va? Inte? Bra.) Den får mig också att inse hur svag jag är för saker som kan sjungas på fotbollsarenor. Hälsningar, hon som börjar grina till youtubevideos av Liverpoolfans som sjunger ‘You’ll Never Walk Alone’. Eheh. “… never been quite so fucking deep in..” Nej men jag ska sluta citera A7X nu, poängen har nog gått fram (vad den nu var minns jag inte).
I övrigt är låten mycket som skivan generellt sett är. Fantastisk (alltså, fantastisk) sång, underbara pianopartier, grymt bra texter (!!) och helt enkelt något av det bästa jag hört på väldigt länge. Lite mer humor känns det som, lite mer glimten i ögat hela skivan igenom. Och det passar Blowsight väldigt bra.
Må jag säga.
Nu ska jag för första gången lyssna vidare efter 06:45 i den 22:20min långa Dystopia II. Det funkar nämligen inte alls när jag jobbar att vänta in det. Allt som oftast fucking avskyr jag sånna här låtar med gömda jävla spår i slutet. MEN nu har jag faktiskt en mp3-cutter på datorn så jag får väl klippa ut det själv och lägga in som egen låt.
(SJUKT bra extraspår förresten, extremt metal, kvlt som FAN, vill ni höra tuffa grejer kära läsare så lyssna på detta! Blir nästan mörkrädd av hur hårt det är! Jääävlar.) 😉
AHA! Lyckades få in lite gnäll i nästan 1000 ord av superlativ och ett evigt överanvändande av ‘fantastiskt’. Grattis till mig själv!
EDIT:
Efter att ha lyssnat väldigt mycket senaste tiden kan jag tillägga att de låtar jag hoppat över mest är förvånande nog just de jag trodde att jag såg mest fram emot. Med andra ord, ‘It’s Me You’re Looking For’ och ‘This Pain’. Trodde jag skulle lyssna allra mest på dem eftersom de går så bra att jämföra med stilen på ‘Destination Terrorville’. Men så blev det inte!
Nu har jag förvisso även hunnit återupptäcka dem, framförallt ‘This Pain’ som har ett underbart parti vid 03:28 – 03:55. Sedan allt piano i ‘Back Where We Belong’, herrejävlar vad bra det är.
Avslutningsvis kan jag säga att skulle jag drabbas av svår tinnitus så är det 05:32 – 06:15 i Dystopia II som ensamt bär skulden.
Gåshud och ont i hjärtat varje gång. In a good way.
That’s it folks, ’til next time!
Lightzone Music 