Monthly Archives: December 2012

Gott Nytt År!

Bloggen har jullov!

Men en Best of 2012 ska nog kunna komma upp inom den närmsta framtiden iallafall! Ha en trevlig natt! 😀

Advertisements

Ett steg fram, ett steg tillbaka.

Hos läkaren idag, sjukskriven helt fram till 7jan.
Vill börja träna NU, men nej. Såhär fuckad ska inte en kropp vara efter sex timmars jobb över två dagar. Så det blir vila bort värken till att börja med. Mellandagarna ska jag trilla tillbaka in på gymmet. Och inse att till dess så är det faktiskt OKEJ att ha gått upp 3,5kg senaste månaden. Vad skulle annars ha hänt på en diet med nutella, ostbågar, bröd och totalt stillasittande? Magisk muskeluppbyggnad? Nej just det. Så hjärnan, skärp dig.

Nu ska jag ramla tillbaka till sängen ett par timmar. Och försöka att inte stressa sönder över att det är konsert ikväll. Säger kroppen nej kan jag faktiskt gå efter halva om det är så. Sen gällande försäkringskassan och papper hit och dit är det nog bara att inse att de inte komma hinna ta några beslut eller få ut några pengar till i övermorgon. Så jag kanske istället ska ta det lugnt och andas, snarare än att stressa sönder och samman. Ja? Ja.

Hejsålänge.

Jag blir så trött.

Min chef har fortfarande inte, efter över två månader, fått in en sjukanmälan till försäkringskassan. Vilket betyder att jag inte får några pengar. Sa åt honom att han måste få in den för två veckor sedan (jag får inte skicka in den själv). I fredags fick jag ett sms där det stod att jag skulle ringa löner. Deras telefontid var slut. Ringde idag, de har inte ens fått in några sjukskrivningspapper. Chefen säger att han skickat in dem. Dubbelkollar, nej, löner har inte fått in några papper. Imorgon. Blir det först att, säg, stå bredvid och kolla när allt det här blir gjort och sedan prata med facket. Det här känns fan inte okej.

Var även hos läkaren idag. Halvtidssjukskriven tills pluggandet drar igång 7januari. Ska öka dosen Saroten (minimidos nu, så känns bra). Hoppas jag får sova ännu bättre. Och hjärtklappningen får förstås gärna försvinna den med. Om den nu inte är en biverkning förstås. Man vet ju aldrig…

Nu till det som faktiskt är jobbigt. Varit hemma två senaste veckorna med en envis luftvägsinfektion. Eftersom jag då vilat och framförallt inte jobbat (man kan säga att det här med att sortera brev ett och ett över axelhöjd inte är de bästa rörelserna om man har problem med händer/armbågar/axlar) så har värken gått ner. Mycket.
Tillbaka på jobbet idag och -vips- så kom den tillbaka. Jag hade redan lyckats förtränga hur ont jag faktiskt hade. Fyfan. Det sätter sig ju inte bara i armarna heller. Det går ner i höfter, knän, fötter. Tröttheten kom också som ett brev på posten (HAHAHA).

Jag vill inte behöva sova i tre timmar efter att ha jobbat i tre timmar. Jag vill inte ha ont dygnet runt för att jobba i tre timmar som dessutom egentligen inte hjälper någon på jobbet. Och mer ont kommer det göra, ju fler dagar jag jobbar. Jag vill inte börja bita ihop käkarna igen för att jag har ont i hela kroppen. Jag vill slippa stickningar här och var, konstant. Jag vill inte gå runt med hjärtklappning för att jag har ont. Och stressar över att jag har det.
Vill inte. Orkar inte. Det är inte värt det.
Särskilt inte när mina tre timmar om dagen inte gynnar någon. Inte mig. Inte arbetskamraterna. Inte chefen. Inte mottagarna. De leder bara till konstant ont i kroppen. Som tar längre och längre tid att bli av med, och ändå inte försvann helt under de två veckor jag var hemma.

Så. På onsdag är det nog jag som tar tjuren vid hornen och ringer min läkare för att fråga om heltidssjukskrivning fram tills dess att komvux drar igång. Jag vill egentligen inte. Jag vill jobba. Men jag vill verkligen inte ha såhär ont. Hela tiden. I hela kroppen. För att sortera brev.

Skit också.

Wordpress I love you.

Varning för överanvändande av utropstecken!

WordPress har numera lagt in ÄNNU mer information om besöksstatistiken. Woho! Som en tidig julklapp. Det innebär förstås att jag inte längre kan låtsas att alla views är unika besökare, men ändå…

Helg har det varit också. Den var fin. Utgång i fredags, slutade på Rocks av alla ställen. Fortfarande ingen favorit, men äsch, sällskapet var bra! I lördags var det också planerat utgång men alla bangade en efter en av olika anledningar, så tillslut blev det tvspel istället. Men det var ju himla trevligt det med!

Och strax kommer det ett gnällinlägg där jag, hör och häpna, tycker synd om mig själv och gnäller på min kropp. Men först, lite bilder!
(med betoning på lite, eftersom jag fortfarande är extremt dålig på att faktiskt ta några kort…)

Joråsåatte…

Sugen på allt i hela världen och stressad och rastlös så jag vet inte vad. Samtidigt trött och har i princip inte lust med någonting alls. Möjligen lite AC III. Om jag orkar. Blä. Ungefär lika fort går det mellan “åh vad bra jag har det ändå” och “varför försöker jag ens det kommer ändå gå åt helvete med allt”. Och så gör det ont också kan jag bara meddela.

Men.
Allt det här går att skylla på mens med medföljande humör va?
Bra.

På återseende.

Corroded – Restaurang Bredablick, Falköping 8/12

Igår fick jag ett litet ryck och bestämde mig för att skrota kvällens halvklara planer för att istället dra till Falköping, av alla ställen, och se Corroded! Kanhända ett tecken på att jag varit på för få konserter i höst?

Spenderade tågresan ner med att dricka sötsliskig cider och titta på sprinttävlingarna i längdskidor på svtplay. Mina kära medresenärer kan nog ha undrat lite när jag hade näsan i mobilen även vid toabesök samt satt och flämtade, gjorde grimaser och slängde upp näven i luften när svenskarna åkte 😉
Emil Jönsson alltså. Wow säger jag bara. Vilken jääävla åkare han är! Så grym!

Men nu var det kanske inte skidor det här inlägget skulle handla om. Hoppade av tåget utan någon större koll på vart jag skulle och efter en vända in på ica (för att kunna se sprintfinalen i värmen) började jag följa google maps. Som ledde mig till spelställets faktureringsadress. Helt fel ute. Sen fick jag telefoninstruktioner, gick till gatan jag fick höra och insåg att – det var också fel. Men tillslut, efter en timmes promenad och en jävla mördarbacke, såg jag en bekant röd buss! Restaurangen kan också ha varit en giveaway…

Spenderade tiden fram till gig med lite catching up, sen var det bara att installera sig vid scenen. Och vilken spelning sen. Corroded behöver inte ens en bra publik, de är så jävla bra ändå. Riktigt bra ljud dessutom, förvånande nog! När det kommer till detaljer om spelningen vet jag inte riktigt vad jag ska säga. De är ju ‘bara’ grymma, hela tiden. Det går fortfarande inte alls fram på skivorna hur otroligt bra de är live, även om senaste skivan kommer närmare att göra dem rättvisa än de två första. Nya låtarna live lät precis så bra som man hade kunnat vänta sig. Enda jag egentligen tycker kunde ha behövt lite mer tryck är, förvånande nog, ‘More Than You Can Chew’.  ‘I Will Not’ däremot var så bra live som jag hade hoppats, och mer därtill. Awesome!
Det enda jag saknar nu är en saxofon och en trumpet eller två i ‘The Scars The Wounds’ 😉 Som faktiskt gjorde sig riktigt bra som avslutningslåt!

Efter spelningen blev det mera häng, Nile City, Saving Private Ryan (lite blodigare än jag mindes den, får jag väl erkänna) och sedermera hemfärd. Nu är jag hemma. Framför Grand Designs och med nutellaburken i högsta hugg. Ska dessutom på något sätt försöka ta mig iväg på Stone Sour 19dec. Kan ju, faktiskt, inte missa Corroded. Ändå. Då. Damn you!

See ya!

I’m on a train motherfucker!

Change of plans…
Vad som skulle blivit en vanlig kväll på stan, eller ja, säkerligen Medusa, blev något annat. Eftersom det verkade väldigt osäkert med hur många som skulle följa med ut bestämde jag mig för att jag borde ha en plan B.

Plan B blev snabbt plan A, och nu sitter jag alltså här på tåget mot Falköping. Corroded spelar och jag får min dos av både spelning och äventyr!

Ska nog bli bra detta.
Vart jag ska sova och hur jag ska ta mig hem? Det löööser sig!

image