Tag Archives: Review

Volbeat – Scandinavium, 25/11

Lyssnade just på Carpark North. VAD skulle Volbeat säga?
Men tanke på Anders reaktion när jag sa att jag sett Nephew i Oslo och inte dem kan jag bara gissa – gapskratt. Nåväl, fick helt enkelt fixa en Volbeat-playlist att lyssna på till det här inlägget.

Så, till kvällen ifråga.
Jag börjar med det som betydde mest för mig. Vilket var när Anders kom emot mig över scenen under tredje låten eller så, med en svettig handduk i handen. Jag såg följaktligen ut som att han skulle smitta mig med pesten och försökte gömma mig bakom kravallstaketet. Anders gav sig inte, det var jag skulle ha äckelhandduken. Så jag tog emot den, tillslut. Vad var det? En ny t-shirt.
Jag hoppas VERKLIGEN att han också såg den väldigt glada minen när jag fattade att det var en t-shirt. Önskar han kunde sett minen när jag vecklade ut den efter spelningen också… Det var nämligen inte ‘bara’ en t-shirt. Det är en “Allegiance to Volbeat – Trooper”t-shirt. Den finns inte att köpa (vad jag kunnat lista ut iaf). Ja, jag var nära att gråta lite av hur rörd jag blev. Fina.

DSCF7728

Men själva spelningen då? Till att börja med är Scandinavium en väldigt fin arena att köa vid. Mc Donalds med gratis toa i anslutning och tak över entrén. Tror inte det blir bättre ?! Kom dit strax efter kl13 och blev nr 9 i kön. Något av det bästa med Volbeat är helt klart att folk inte riktigt köar 😉 Insläppet gick bra, för att vara insläpp. Med andra ord öppnade de fel entré först och jag höll på att bryta ihop av hjärtinfarkt. Business as usual.

Två förband var det, inga av dem min kopp te. Teenage Bottle…something.. Lät som att de ville vara Ramones och inte riktigt nådde dit. Jag är inte ens särskilt förtjust i orginalet. Sedan var det Iced Earth och även om de var duktiga på sin sak, så är det långt ifrån vad jag lyssnar på och tycker om att se live.

Sedan, var det dags för Volbeat! Tyvärr har de börjat ha skynke för scenen så man inte ser sista soundcheck. Synd, eftersom de har grymmaste roadien ever. Tror till och med han börjat köra mic-check igen men vet såklart inte. Tack, skynkhelvete! Konserten inleddes med banjo. Det var, faktiskt, jävligt coolt. Banjoherren var framför skynket och när det sedan togs ned visste jag inte om jag skulle skratta eller bara… gapa. Maken till fuckings rekvisita?! Det var som Avenged Sevenfold 2010 fast gånger 1000. Spökhuset på Gröna Lund x2 är nog mindre prylar. Klocktorn, gravstenar, hus, galge (inklusive lik och kulle), mur, stängsel… Och pyroteknik. Så mycket pyroteknik. Dessa saker är också mina största invändningar mot spelningen. Så mycket saker gjorde att bandet försvann, mycket. De BEHÖVER inte så mycket grejer, det tillför mindre än det tar bort från upplevelsen. Allt detta var också största anledningen till att jag inte såg dem på Tele2 Arena här i Stockholm. Hoppas istället kunna se dem under nästa Englandsturné, förhoppningsvis mycket mindre prylar och marginellt mindre spelställen. För hur som haver är de ju ett av favoritbanden. Alltid.

Men så musiken då?
Eftersom det är turné för senaste skivan, “Outlaw Gentlemen & Shady Ladies”, körde de såklart mycket från den. Och eftersom det verkligen inte är min favoritskiva (liiite för mycket Carola och Jill Johnson) tyckte jag ju bättre om låtarna från de tidigare skivorna. Men där blev jag inte besviken! Radio Girl, A Moment Forever, Caroline Leaving, Pool of Booze, Booze, Booza, alla var grymma! Nya låtarna gjorde sig också bättre live än på skiva, men fortfarande inte helt min kopp te. Roligt dock att de valt att uppmuntra till crowdsurfing under “My Body” som råkar låta VÄLDIGT mycket som ett bidrag till melodifestivalen. Nej, jag kan inte hålla mig seriös en sekund under den låten.

Det var en kväll som för mig bestod mig bestod mest av tillbakablickar och minnen av hur jävla bra “vi” haft det. 70pers år 2007, få micken under “I Only Wanna Be With You” i Stockholm 2009, att jävlas med Thomas, Meet & Greet i Birmingham (SWEEEDEEEEN!!!), crowdsurfing (ahem, throwing) under “Fallen” av alla jävla låtar, även det i Birmingham. Mina och Michans roadtrips… Allt. Så fint. Och de är så bra. Och jag älskar dem även om de har ett halvt nöjesfält på scenen.

Advertisements

Corroded – State of Disgrace

Jag kan inte påstå att detta kommer bli en låt-för-låt recension, eftersom jag pinsamt nog lyssnar på skivan för första gången i detta nu. Men något ska jag nog kunna få ur mig!

För det första låter det så amerikanskt så jag vet inte vad! Inte mig emot dock, det känns trots allt väldigt… Corroded. USA goes to Norrland (eller tvärtom?). Däremot tycker jag fortfarande inte att albuminspelningarna gör Jens röst rättvisa. Den är SÅ mäktig och bra live, men på skivan blir det väldigt platt. Åtminstone jämförelsevis. Sen är det här inte ett särskilt stort problem för mig eftersom jag oftast ser dem live i tid och otid, men tråkigt ändå.

Tycker väl också att det har pillats lite mycket med allt. Ljudeffekter hit och dit och överallt. Enklare och tyngre hade blivit HELT fantastiskt. Som det låter nu är det ‘bara’ svinbra 😉
Sedan är jag förvisso övertygad om att jag kommer ha fastnat mer för hela skivan om några lyssningar. Med tanke på att det tog ungefär 25livespelningar innan jag började lyssna på de andra skivorna så håller jag ju på att bryta det mönstret här, haha.

Försöker komma på vilket band de påminner om, men det skulle kunna vara så att de helt enkelt påminner om Corroded. Fått till ännu lite mer ‘Corroded sound’. Ser något helt otroligt fram emot att höra låtarna live, för detta mina vänner, låter som klockrent livematerial. Åh, så bra!

I ‘Clean My Guns’ hör jag plötsligt lite av den rösten som kommer fram live! Underbart. Läser samtidigt Rocknytts recension att det är skivans mest intetsägande spår, haha. Även ‘Stop Me From Screaming’ låter lovande röstmässigt och jag funderar på om det är så enkelt att jag behövde höja volymen.

Återkommer när jag lyssnat igenom igen, denna gång med ordentlig volym.

Japp. Skivan, och framförallt Jens röst, låter mycket bättre efter en extra genomlyssning på mycket högre volym! Fortfarande inte lika bra som live, men med tanke på hur bra de är live… Gillar fortfarande ‘Clean My Guns’ och ‘Beautiful Revolution’ är helt, helt underbart bra.
Skriver inte så mycket om instrumenten eftersom de alltid är bra, och absolut inte lika markant skillnad i hur de låter live jämfört med skiva. Självklart tyngre live, men så är det ju ‘alltid’. De är, helt enkelt, grymma.
Så ingen känner sig förbisedd, ehum ehum. 😉

Blowsight – Life & Death (album review)

Men. SÅDÄR JA. Så ska det faaan låta!

Skivan börjar med lite Blowsight-essens.
Mixa det bästa från Dystopia Lane med Destination Terrorville och du får ‘It’s Me You’re Looking For’.  Lite kaxigare, lite roligare. Detta genomsyrar dessutom hela skivan, I like it. Och – för första gången – så stör jag mig inte på taldelen i låten. Det händer inte ofta vill jag lova, jag vill vanligen spola förbi dem. Fort.

‘Back Where We Belong’ är efter några lyssningar ett utav mina favoritspår på skivan. Tror jag bestämt! Lär dessutom göra sig ypperligt live. Sedan något annat som… “for the rest of you unnatural life..” Hmm? Var det inte den låten jag pratade om? No? Något annat som genomsyrar skivan, skulle jag visst skriva, är vissa A7X-tendenser. Som väl noga räknat är Danny Elfman-tendenser eftersom det bara är ‘A Little Piece of Heaven’ det handlar om. Skillnaden på när A7X gör det och när Blowsight gör det är att det inte tar tre år för mig att börja uppskatta det hos Blowsight.

And then it’s time to get this party started. ‘Play Play Play’ har tillsammans med hela 3-4 andra låtar en självklar plats på partylistan. Vrid upp öset live så gör den sig nog lika bra även där.
Nej, nu ska jag väl gå och nynna på riffet ett par timmar…
Sedan kommer enda låten som kom med från EPn, ‘The Sun Behind The Rain’. Med mina favoritverser från hela EPn dessutom så jag personligen är rätt nöjd. Här däremot, snackas det också i låten och inte min kopp te denna gång. Men det är det trots allt oftast inte, oavsett band eller låt så jag får väl överleva att folk inte har samma aversioner mot det som jag har.

‘Through These Eyes’. Jag har inte mycket att skriva. Måste ha sett rätt rolig ut på jobbrundorna där jag sprang runt och försökte att inte börja grina i varenda hiss när den här var igång. SÅ FIN ÄR DEN. Lyssna själva.
Textraden “I won’t be a stranger if you wanna get to know me” är fantastisk. I love it, hela låten. Och pianot. Och sången. Och.. ja. Kärlek. Helt enkelt.

‘Surprise’ är ännu en grym låt. (det är inte det att jag gillar hela skivan, lovar)
Mer generellt om albumet kommer i slutet och då även allt som gäller den här låten, so until then… ‘Hit on the Radio’ är en så galet bra partylåt så jag vet inte vad. Refrängen! Allt gör sig bäst på högsta volym. Låten får mig, lustigt nog, att tänka på Blindside i allmänhet och ‘Monster on the Radio’ i synnerhet. Blindside är fantastiska, men Blowsight gör nog ändå radiolåtar bättre haha. Ser fram emot att misslyckas totalt med handklappningarna live. Kanske får hitta på en uppföljare till Three Words-dansen istället? Sjukt snygg låt hursom.

Vart var jag nu?
Oh, just det! ‘Segway’, skivans största chock för min del. 52sekunders prat. Av en tjej dessutom. Och det blev så BRA. Jisses. Måste återhämta mig.
Med hjälp av ‘This Pain’- Blowsightös när det är som bäst. Står även för efterlängtade tyngden i plattan. För vad är en Blowsightplatta utan tyngd och ös?
(eller ja, den är väl Dystopia Lane förstås)

Sedan kommer ‘Blackout Time’ (hur många stycken har jag inlett med ‘sedan’ nu, det är frågan) och den är, precis som hela jävla skivan, galet bra.
(Singel, månne? hmm?) Och live! Jisses, bra skit. En låt jag verkligen kan ‘se framför mig’ live. Vilket faktiskt inte gäller så många låtar på skivan, men det KAN ha att göra med att jag senast såg Blowsight i… ehm. April! Då var det dessutom varken packat med folk eller särskilt bra ljud. Får ta och återbevisa för mig själv vilket grymt liveband de faktiskt är snart.

‘We All Fall Down’ är, enligt mig, en väldigt otypisk låt. På ett sjukt bra sätt. (Får snart recensera en skiva jag tycker illa om känns det som..) Sen vet jag inte om alla kommer gilla de elektroniska inslagen lika mycket som jag gör förstås!

Sen JÄVLAR är det dags för ‘Red Riding Blues’. I mean hello? Blev den äckligt bra eller? Ja, det blev den. Om ni ursäktar mig ska jag nu dansa bort resten av den här låten, lyssna och njut förhelvete. ! (Spela live med Durango Riot och sno upp deras blåsinstrument till den här låten, jisses vilken extremt bra idé!)

Avslutningsvis blir det Dystopia II och “…let’s have a wedding have a wedding..” hmm? Oj började visst nynna på ‘A little piece of heaven’ igen, hoppsan! Men låten är… skitbra (det har jag inte använt än va? Inte? Bra.) Den får mig också att inse hur svag jag är för saker som kan sjungas på fotbollsarenor. Hälsningar, hon som börjar grina till youtubevideos av Liverpoolfans som sjunger ‘You’ll Never Walk Alone’. Eheh. “… never been quite so fucking deep in..” Nej men jag ska sluta citera A7X nu, poängen har nog gått fram (vad den nu var minns jag inte).

I övrigt är låten mycket som skivan generellt sett är. Fantastisk (alltså, fantastisk) sång, underbara pianopartier, grymt bra texter (!!) och helt enkelt något av det bästa jag hört på väldigt länge. Lite mer humor känns det som, lite mer glimten i ögat hela skivan igenom. Och det passar Blowsight väldigt bra.
Må jag säga.

Nu ska jag för första gången lyssna vidare efter 06:45 i den 22:20min långa Dystopia II. Det funkar nämligen inte alls när jag jobbar att vänta in det. Allt som oftast fucking avskyr jag sånna här låtar med gömda jävla spår i slutet. MEN nu har jag faktiskt en mp3-cutter på datorn så jag får väl klippa ut det själv och lägga in som egen låt.
(SJUKT bra extraspår förresten, extremt metal, kvlt som FAN, vill ni höra tuffa grejer kära läsare så lyssna på detta! Blir nästan mörkrädd av hur hårt det är! Jääävlar.) 😉

AHA! Lyckades få in lite gnäll i nästan 1000 ord av superlativ och ett evigt överanvändande av ‘fantastiskt’. Grattis till mig själv!

EDIT:
Efter att ha lyssnat väldigt mycket senaste tiden kan jag tillägga att de låtar jag hoppat över mest är förvånande nog just de jag trodde att jag såg mest fram emot. Med andra ord, ‘It’s Me You’re Looking For’ och ‘This Pain’. Trodde jag skulle lyssna allra mest på dem eftersom de går så bra att jämföra med stilen på ‘Destination Terrorville’. Men så blev det inte!

Nu har jag förvisso även hunnit återupptäcka dem, framförallt ‘This Pain’ som har ett underbart parti vid 03:28 – 03:55. Sedan allt piano i ‘Back Where We Belong’, herrejävlar vad bra det är.
Avslutningsvis kan jag säga att skulle jag drabbas av svår tinnitus så är det 05:32 – 06:15 i Dystopia II som ensamt bär skulden.
Gåshud och ont i hjärtat varje gång. In a good way.

That’s it folks, ’til next time!

Royal Republic – Save the Nation (29/8)

Efter att jag fått äran att förhandslyssna på Royal Republics kommande album, vore det kanske lämpligt om jag knåpade ihop någon form av recension. Det är dock oklart hur detta ska sluta – tror inte att jag skrivit något dylikt på två år.

Nåväl! Åsikter brukar jag ju dock alltid ha. Så även om denna platta.

Till att börja med ett första intryck.
Damn, vilken skitig platta. Men snygg.
Andra intrycket?
Damn, vilken clean och snyggt proddad platta.

Med andra ord viss spridning i låtmaterialet. Men det är Royal, de kan bära upp det. Det känns på något sätt som att de blivit ännu mer sig själva. Lite mindre fullt ös medvetslös, lite mer Royal Republic.
Dags för någon slags översikt  av skivan..

Det är Royal. Varenda liten ton låter som att den kommer göra sig perfekt live, förväntningarna är skyhöga för min del. Jämfört med debuten är det svängigt till tusen, mera gung, mer dans. Passar för en bra mycket större publik än, säg, på Debaser Malmö förra året. Ett par låtar hade jag hört live tidigare, närmare bestämt ‘You Ain’t Nobody’ och ‘Be My Baby’. Förstnämnda gör sig även mycket bra på skiva, Babylåten lyssnar jag helst på live. Den blir lite… platt i hörlurarna.
(även om ju textraden “if you tie my tie I’ll make you mai tai” är episk)

Skivans första riktigt glada överraskning kommer i form av ‘Everybody Wants To Be An Astronaut’. Enda tanke i huvudet efter ett par-tre genomlyssningar var “VARFÖR släppte de inte den här som singel?”. Men medan jag som bäst undrade över det så släppte de den åtminstone som andrasingel, och jag är väldigt glad för det! Den går inte ens att jämföra med ‘Addictive’ som jag fortfarande ser som skivans absolut svagaste spår. Den finurliga betoningen på ‘dick’ håller ungefär en halv lyssning, sedan är den bara tråkig. Men nu går jag händelserna i förväg…

Däremellan kommer även ‘Make Love Not War’ som är väldigt Royal får jag erkänna, men inte någon av favoriterna. Ser dock mycket fram emot att höra den live! Tror den versionen kan fungera ypperligt.
Skivans mest förvånande spår är ‘Strangers Friends Lovers’ som jag bara älskar. Trodde knappt mina öron, kan Adam ens låta såhär? Refrängen känns som en väldigt oväntad stil i en Royal-låt, men är underbar. Och munspelssolot! Har dock en viss föraning om att det är en låt jag kommer sukta efter live och aldrig få höra. Hoppas att de motbevisar mig.

Sedan blir det festa, festa, fullt ös-låtar x2 i form av ‘Molotov’ och ‘Punch Drunk Love’. Ultimat pepp!
(I övrigt är ‘Punch Drunk Love’ allt som ‘Na na na’ med My Chemical Romance ville vara men aldrig lyckades med. Såhär ska ‘na na na’-ande användas.)
Och sedan. Sedan kommer ‘Sailing Man’.
Den. Är. Fantastisk.
Punkt.
Håller ni inte med, ja då har ni fel. Och hör sen.
Men förvånad blev jag. En låt med Royal Republic som får mig att tänka på både Avenged Sevenfold och Blowsight? Otippat, men sant! Och får jag inte höra den live, då kreverar jag helt. ALLT med låten är helt jävla awesome.

Nu ska jag lugna ner mig lite och försöka avsluta det här.
‘Let Your Hair Down’ får mig att vilja hoppa upp ur soffan och börja spontandansa. Kom igen katten, det svänger ju! Att jag dessutom vill dra på mig 40-50talsklänningen och dricka drinkar, det är bara en added bonus.
‘Revolution’ känns typisk, den är med andra ord bra och ösig. Håller stilen från ‘We Are The Royal’ som avslutade förra skivan.
Sedan, ja sedan blir det ‘This Means War’. 54sekunder av. Ös. Som i, rusa in i en betongvägg med huvudet före upprepade gånger och släng dig sedan skrikandes in i en moshpit efter 418koppar kaffe. Och.. Vart hittade de Raised Fist-aggressionerna? Kör de den live ska jag se till att vara säkert inkilad längst fram ska jag säga er. I skyddsväst om de inte har kravallstaket.

Phew. Långt blev det. Men det får ses som en komplimang det.

Snyggast, bäst och starkast:
Sailing Man, You Ain’t Nobody, Everybody Wants to Be An Astronaut

Vad. Är nu detta?
Addictive, Make Love Not War

Hur mycket jag ser fram emot att se dem live? Eh, ja.
Himla tur att de ska ut både här och var i höst! Personligen satsar jag på:
Platens Bar, Linköping 27/9
Rockklubben @ Liljan, Borlänge 28/9
John Dee, Oslo 29/9
Sticky Fingers, Göteborg 4/10
Debaser Slussen, Stockholm 5/10
Debaser Malmö, Malmö 20/12

För fullständig turnéplan: http://www.royalrepublic.net/

Sveriges bästa liveband alla kategorier. Se dem.

Rise Against – Arenan Fryshuset 6/3

Så. Igår bar det av till Arenan direkt efter jobbet för att försöka få till lite köande. Mötte upp Michan på plats med ungefär en timme kvar till dörrarna öppnades. Blev hatisk mot alla som sålde och köpte äcklig bootlegmerch och har nog aldrig stört mig så jävligt på en kö någonsin. Och att vakterna inte dök upp förrän fem-tio minuter innan insläpp? Jisses. Tacka vet jag England.

MEN! Sen var det insläpp, som gick bra. Hamnade på rad två med fri sikt, sämre kan man ju ha det. Touche Amore inledde spelningen och var riktigt bra! Skulle gärna se dem på nåt litet ställe nån gång. Påminde om vårt kära huvudband, men lite snabbare och lite hårdare.
Efter dem var det dags för Architects, som jag velat se sedan… 2009? Utan att någonsin ha lyssnat på dem ordentligt, haha. Men de var bra live, väldigt brittiska och väldigt bra gitarr och bas. Dock lite mer förvånande att de var förband, med tanke på hur hårda de är. Men inte mig emot!
När de var klara var det två stycken som gick snett framför oss och vips! så stod jag och michan längst fram. Kärlek!

Och så var det dags för Rise Against. Hur, HUR kan jag ha glömt hur otroligt jävla fantastiska de är live? Hur GLADA de är på scenen? Hur genuint roligt de verkar ha på sina spelningar. ÅH. Jag log så mycket att jag hade ont i hela käken efter spelningen. Och efter detta är mitt största hopp inför konsertåret att Rise Against ska spela i England i höst. Lyckan vore gjord.

I övrigt en otroligt bra (och lång!) setlist. Blev så glad att de spelade ‘Satellite’ live, favoriten från senaste skivan. Och ‘Ready to Fall’ och, och och… Sen trodde man att det inte kunde bli bättre varpå de avslutar med ‘Saviour’. Lyckan.
För att inte tala om liveversionen av ‘Midnight Hands’. Tillägnad Architects, och visade dessutom upp ett Rise Against som mycket väl kan ha dem som förband. Hårt värre! 🙂

Efter en väldigt lång, och alldeles, alldeles underbar spelning hade jag väldigt ont i ryggen och undrade väldigt mycket varför jag inte skulle till Oslo idag. Men, nu har jag lärt mig till nästa gång. Tog ett tag bara. Vacklade hem, trött men lycklig.

Video av Swing Life Away kommer.

[Me] – Brixton Academy, The Fly (live review)

From: The Fly Magazine

In a world where Google is akin to some sort of deity, calling yourself ME is so un-searchable, it’s like gobbing on the proverbial altar. And if that wasn’t enough, calling your single ‘Naked’ sounds like an in-joke that’s destined to leave this Melbourne four-piece on a permanent internet black-list entitled ‘NSFW’. Luckily for our headliners, that doesn’t make a blind bit of difference: a hefty slice of tonight’s consumer pie (minus parental chaperones) aren’t old enough to be bestowed with a national insurance number, let alone any problems with pesky IT types thinking the worst of their internet history.

Strutting across Brixton’s hefty stage, ME belt out the kind of tunes that make the “a bit Muse-y” description that’s been bandied around not totally mismatched: stratospheric falsetto histrionics, staccato drums (a-la ‘Stockholm Syndrome’) and screeching dramatic guitars mean that music writers everywhere could be forgiven for making the comparison. The pitch-perfect harmonies on ‘Vampires’ are closer to Freddie Mercury’s than Matt Bellamy’s, however, and crowd pleaser ‘Like a Fox’ is as lively, poppy and upbeat as it is dramatic.

It’s ME’s inability to take themselves too seriously though that make them so endearing; the band treating us to Anchorman style lunges and theatrics while decked out in military regalia – it’s a total piss take. If ME didn’t have such youthful exuberance, or were a bit po-faced then they would fall flat, but they do, so their schtick works brilliantly. Ignore those distractingly inaccurate search results and check out tracks like ‘Westward Backwards’, ‘Under the Sun’ and ‘Working Life’, you might just be pleasantly surprised.
Josh Finesilver

Everybody else seems to be doing it…


Så jag gör det också. En rätt kortfattad Violeta Violeta Vol.1 ‘recension’ med andra ord. Börjar med att sno formatet från Camilla och Majken med den fina ja/nej-listan i spårordning.

Philemon Arthur & the Dung – JA
Diamant til Kull – yes box (må så vara att det inte låter så mycket som Kaizers)
Femtakt Filosofi – Ja
Din Kjole Lukter Bensin, Mor – Nej
En For Orgelet, En For Meg – Ja
Tumor I Ditt Hjerte – JA
Hjerteknuser – Mjeh
Psycho Under Min Hatt – Jepp
Svarte Katter & Flosshatter – Jag kan fan inte bestämma mig.
Sju Bøtter Tårer Er Nok, Beatrice – Mja

Och nu, för att vara lite alternativ (eh?) drar vi låtarna i ordningen jag gillar dem. Bäst först.
Låt oss se hur det går…

1. Tumor I Ditt Hjerte – Jag dör av lycka. Lite så. Be mig inte förklara varför bara för det kan jag nog inte. Den är bara fantastisk. Får lite ont i själen (in a good way) av refrängen. Årets vårlåt, skulle jag tro.
2. Philemon Arthur & the Dung
2. Psycho Under Min Hatt
3. En For Orgelet, En For Meg
4. Diamant til Kull
– Ja som sagt. Det låter kanske inte typiskt Kaizers, men fuck, I like it.
5. Femtakt Filosofi
6. Hjerteknuser
– Den är riktigt fin, när man är på det humöret. Kräver dock rätt humör.
7. Svarte Katter & Flosshatter – Bondfilmslåt förhelvete
8. Sju Bøtter Tårer Er Nok, Beatrice
– Catchy chorus, eh
9. Din Kjole Lukter Bensin, Mor – Det är möjligt att den kanske skulle fungera instrumentalt…