Kaizers Orchestra – Siste Dans, Stavanger 12/9-14/9

“La meg få by på ein siste dans
før du får hjertestans!”
Kaizers Orchestra – Siste Dans

DSCF7207

Jag är hemma igen. Efter de tre bästa, underbaraste, värsta och mest tårfyllda, perfekta konserterna jag någonsin, någonsin sett.
Jag har aldrig varit mycket för att gråta under konserter. Men nu. Nu.
Sista kvällen, när vi kommit fem på morgonen till kön och var nummer 13 och 14. Men på något otroligt, märkligt sätt hamnade vi längst fram, i mitten. Varpå jag började stortjuta och både jag och Camilla skrek och skrattade om vartannat. Lyckan efter stressen.

Resten av konserten stod jag med ett så stort leende på läpparna att det gjorde ont. Så lycklig. Det var magiskt. Fantastiskt. Underbart. PERFEKT.
Orden räcker inte till. Kanske blev det extra magiskt för att jag trots allt någonstans visste att det var sista gången. Efter tre år, tre skivor och 19spelningar, nya vänner, nya platser… Fan, nu gråter jag medan jag skriver. Till Hjerteknuser av alla låtar. Åh. Har jag verkligen headbangat till den för sista gången? Har Janove hoppat in den för sista gången?
Det kan inte stämma. Det går inte.

Efter 24låtar och över 2,5timmar av lycka, lycka och åter lycka började de spela 170. Och jag insåg att… Nu är det inte långt kvar. Nu är det faktiskt på väg att vara över. Det är slutet nu. Och i slutet av låten när jag på något sätt förstod så kom tårarna. Sedan började Maestro och jag bröt ihop. Helt. Hulkgråt, snor och tårar som bara rann och rann, förbi leendet på läpparna. Var det här sista gången jag gjorde ‘kaizersklappen’? Omöjligt. DET GÅR INTE.
Är det sista gången man skriker ‘sving din hammer’ så att halsen nästan går sönder? Var det sista gången man körde näven i luften till ‘samvittigheten rein’?

Innan 170 spelade de Resistansen (nej det här blir inte i ordning). Var det sista gången Janove hade publiken i sin hand och spelade ut oss mot bandet? Fan, helvete heller. Är det meningen att jag aldrig mer ska hoppa och vråla ‘Halleluja’? För då har jag vrålat det ordet för sista gången.
Endast och enbart för Kaizers…

“Ja, humøret i Marcello sin kjeller er upåklagelig
Du er klam og du er svett når du går der i frå
Ja, for dei som ikkje klare stå distansen
dei kan ikkje vær medlem av Resistansen!
Halleluja! Halleluja! Halleluja!
Ja, for noken danse ompa heilt til de blør
andre danse ompa til de dør, til de dør
Halleluja! Halleluja! Halleluja!
Ja, for noken danse ompa heilt til de blør
andre danse ompa til de dør, til de dør!!”

Vart var vi? Maestro? Efter Maestro spelade de Die Polizei.
Låten som 9000 människor fortsatte sjunga på i 10min i Oslo Spektrum när bandet gått av scenen, gråtandes. Det var den enda gången innan jag gråtit till Kaizers. Den här gången i Stavanger var det inte… en tår som trillade. Grät istället tills jag inte kunde andas riktigt och jag tror inte min allsång lät särskilt stadig. Men vi lyckades ändå, publiken, att ta i. Från hjärtat, med tårarna rinnandes från otaliga ögon. Och jag höll Camilla hårt i hand. Det var fantastiskt, underbart hemskt. Och Janove satt på sitt oljefat med tårar i ögonen och tittade på oss när vi sjöng med för sista gången. Känslan.

Ompa Til Du Dør.
Sista låten.
Kaizerssjälen.
Händerna i luften.
Sista gången.
En obeskrivlig känsla.
Jag har försökt här, men det går inte.
Och så tillslut gick de av scenen.
För sista gången. Siste Dans.
Och vi grät. Och grät och kramades och grät.
Så mycket kärlek.

Men vi skal dansa ompa til vi dør!


DSCF7242

Farvel.
For denne gang.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s