Jag blir så trött.

Min chef har fortfarande inte, efter över två månader, fått in en sjukanmälan till försäkringskassan. Vilket betyder att jag inte får några pengar. Sa åt honom att han måste få in den för två veckor sedan (jag får inte skicka in den själv). I fredags fick jag ett sms där det stod att jag skulle ringa löner. Deras telefontid var slut. Ringde idag, de har inte ens fått in några sjukskrivningspapper. Chefen säger att han skickat in dem. Dubbelkollar, nej, löner har inte fått in några papper. Imorgon. Blir det först att, säg, stå bredvid och kolla när allt det här blir gjort och sedan prata med facket. Det här känns fan inte okej.

Var även hos läkaren idag. Halvtidssjukskriven tills pluggandet drar igång 7januari. Ska öka dosen Saroten (minimidos nu, så känns bra). Hoppas jag får sova ännu bättre. Och hjärtklappningen får förstås gärna försvinna den med. Om den nu inte är en biverkning förstås. Man vet ju aldrig…

Nu till det som faktiskt är jobbigt. Varit hemma två senaste veckorna med en envis luftvägsinfektion. Eftersom jag då vilat och framförallt inte jobbat (man kan säga att det här med att sortera brev ett och ett över axelhöjd inte är de bästa rörelserna om man har problem med händer/armbågar/axlar) så har värken gått ner. Mycket.
Tillbaka på jobbet idag och -vips- så kom den tillbaka. Jag hade redan lyckats förtränga hur ont jag faktiskt hade. Fyfan. Det sätter sig ju inte bara i armarna heller. Det går ner i höfter, knän, fötter. Tröttheten kom också som ett brev på posten (HAHAHA).

Jag vill inte behöva sova i tre timmar efter att ha jobbat i tre timmar. Jag vill inte ha ont dygnet runt för att jobba i tre timmar som dessutom egentligen inte hjälper någon på jobbet. Och mer ont kommer det göra, ju fler dagar jag jobbar. Jag vill inte börja bita ihop käkarna igen för att jag har ont i hela kroppen. Jag vill slippa stickningar här och var, konstant. Jag vill inte gå runt med hjärtklappning för att jag har ont. Och stressar över att jag har det.
Vill inte. Orkar inte. Det är inte värt det.
Särskilt inte när mina tre timmar om dagen inte gynnar någon. Inte mig. Inte arbetskamraterna. Inte chefen. Inte mottagarna. De leder bara till konstant ont i kroppen. Som tar längre och längre tid att bli av med, och ändå inte försvann helt under de två veckor jag var hemma.

Så. På onsdag är det nog jag som tar tjuren vid hornen och ringer min läkare för att fråga om heltidssjukskrivning fram tills dess att komvux drar igång. Jag vill egentligen inte. Jag vill jobba. Men jag vill verkligen inte ha såhär ont. Hela tiden. I hela kroppen. För att sortera brev.

Skit också.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s