Ambition?

Jag har ingen.
Inte på riktigt.
Läser just nu en tråd på bukefalos om en tjej som känner att hon latar sig för mycket och inte gör tillräckligt. Hon jobbar 50%, pluggar 150% och håller dessutom på att starta upp ett företag. Jag blir helt mållös.

Själv håller jag på att få panik över att jag ska BÖRJA plugga i höst. 1årig vuxenutbildning till kock/kallskänka.
Prestationsångest nästan ett år innan? Ja, varför inte!
Och hur är det annars med livsmålen? Jag är fullt nöjd med att bo kvar hos mamma (sålänge vi flyttar just härifrån då, och det bara blir hon, jag och bror.. men det är en annan historia), för vi kommer bra överens och trivs med varandra. Så varför inte? Jag är nöjd om jag tjänar tillräckligt med pengar för att kunna betala räkningarna, äta mat och gå på konserter.

Och mer? Vad vill jag mer med mitt liv? Vad har jag får drömmar?
Tja. De slutar väl där. Konserter. Jag vill gå på dem. Gärna jobba som kallskänka men har nog en chans att få jobb som det sen när jag utbildat mig. Kallskänka? Jaså? På… En fin restaurang?
Nej, jättegärna på Långholmen och jag har knappast som mål att bli kökschef.

Och, någon gång vore det trevligt med en medryttarhäst. Sen är det slut. Sen är jag nöjd. Jag är nöjd nu till och med.

Och frågan är då varför det inte känns som att det är OKEJ att vara nöjd med det. Lite pengar, vänner, en hobby. Hobbyn tar upp all tid och alla pengar, men mina vänner har ju samma hobby… Varför är det så populärt att säga att man inte har något liv för att man har en hobby man brinner för? Är det inte just det man HAR då?
Ja, det här blev ett väldigt svamligt inlägg. Nu ska jag nog sätta mig i soffan. Som den stora latmask jag är. Och försöka vara nöjd med att jag är nöjd.

Som den här killen:

(Cherokee, en av våra daghundar. Tyckte tydligen att min säng lika väl kunde vara hans säng)

One response to “Ambition?

  1. Jag har också funderat lite över det där. Hur kommer det sig att man ofta ses som något av en ansvarslös, omogen slacker, en andra klassens medborgare, om man väljer att inte ha tusen bollar i luften och klättra i raketfart på den oändliga karriärstegen? MÅSTE man ha dessa skyhöga ambitioner och mål för att stolt kunna säga att man är nöjd med sitt liv?

    Jag ska inte hymla med att jag väldigt gärna vill ta mig uppåt. Jag vill vara klar med en master innan jag fyllt 30, och jag skulle hemskt gärna ha ett åtråvärt yrke som även ger mig en ekonomi där jag kan resa och handla utan att titta på prislappen först.

    Fast sedan tänker jag ett varv till och inser att jag kanske faktiskt vore nöjd med livet även om jag bara tar mig halvvägs till mina mål. Kanske inte ens det, för jag kommer ändå ha mina livsintressen och mina vänner och allt sådant som i dagsläget gör mig lycklig. Och så frågar jag mig själv om det verkligen är JAG som genuint vill ha det där åtråvärda livet för min skull, eller om jag vill ha den för att av något idiotiskt skäl göra min omgivning nöjd.

    Och det var kvällens novell signerad fröken Camilla!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s